Dag 11 - Mina syskon

Jag är ett mellanbarn som har haft turen att vara yngst i de första 10 åren, de år då man mest av allt vill ha mamma och pappas fulla uppmärksamhet. Därför har jag fått en del av det yngsta syskonets kvaliteter, men också mycket av mellanbarnssyndromet.

Min storasyster var mest bara elak när jag var liten, ansåg jag i alla fall. Jag fick inte leka med henne och hennes kompisar, hon spelade fiol så jag fick ont i öronen och hon sa alltid åt mig vad jag skulle göra (något hon i och för sig fortfarande gör...), men hon har också alltid sett efter mig, hållt mig i handen vid varenda övergångsställe och på senare tid både frågat efter min åsikt och värderat den högt. Idag är hon en sån där syster man ringer för att fråga något, eller bara för att prata. Vi bråkar inte längre och i henne känner jag att jag alltid kommer att ha en bundsförvant.

Min lillasyster var som min egen liten bäbis när jag var liten, jag badade henne, matade henne, bytte hennes blöjor (inte när hon hade bajsat dock!) och lekte villigt med hennes babyleksaker (både med och utan henne). När hon inte var liten längre flyttade jag hemifrån och därför missade jag när hon blev sån där besvärlig tonåring. För mig är hon fortfarande min bäbis, trots att hon både börjat sminka sig och hänga på stan med kompisar. Hua. I mina ögon är hon väldigt liten, men någon att vägleda och ta hand om. Jag vill gärna att hon ska kunna se upp till mig och lära sig något av mina erfarenheter.

Jag har fina systrar, och vi har fina relationer. Vi bråkar sällan och vi hjälps åt. Himlarns vilken tur man har haft!