Väntan

Jag är less. Jag sitter fortfarande på jobbet, även fast alla gick härifrån klockan fem (för en gångs skull). Men inte jag. Jag väntar nämligen. Eftersom det är tjugioåttagrader kallt utomhus och jag som jag redan påpekat inte har några överdragsbyxor och jag dessutom inte tycker om att förlora kroppsdelar till frysningsdöden, så väntar jag. Jag väntar på Björn, för det är han som ska rädda mig ikväll.
Björn däremot sitter fast på sitt eget jobb och väntar. Han väntar på att hans chef ska komma tillbaka till stationen så han kan gå hem. Någon måste nämligen sitta där och vänta. Vänta på tåget, i deras fall. Det är nämligen försenat, tro det eller ej, eftersom nåt löjligt litet oväder i storstan bestämt sig för att dra ner en kontaktledning och förstöra en växel. 50 mil bort går en växel sönder, och här sitter jag. Som inte ens ska med tåget.