Det blir aldrig riktigt som man har tänkt sig. Emelie fastnade på jobbet och jag fick helt plötsligt en hel kväll för mig själv. Inte direkt som jag planerat. Däremot hann vi under hennes rast både köra vilse på landet i jakt på fönster och öva trottoarkörning inne i stan för att hämta ett klösträd. Kort sagt välanvända 70 minuter! Och nu kan jag kanske driva upp mina plantor lite bättre när det väl blir väder nog för att plantera ut dem. Doris var lite skeptisk till klösmöbeln dock, men det går nog över.
Lite tur var det dock att Emelie ställde in ikväll, för bara därför råkade jag av en händelse zappa förbi SVT2 som visade The Arks sista konsert någonsin, och plötsligt hade jag flyttats tillbaka tio år i tiden till när jag var 16 och maniskt följde varenda minut av "arktid" på TV. It takes a fool var mitt mantra och jag vågade vara annorlunda. Här skulpterades det som kom att bli min kärna. Det var här jag insåg att det inte fanns någon mening i att låta sig begränsas av andra. Do, do, do, what you want to do. Så det var precis vad jag gjorde. Vad jag har gjort sedan dess. Jag har The Ark att tacka för otroligt mycket, även om det kan tyckas löjligt att något så banalt som ett glamrockband haft sånt stort inflytande, men när man är 16 följer man den som säger vettigast saker. Det råkade vara Ola och The Ark. Och det är jag glad för!
Så för ett litet tag ikväll fick jag vara 16 igen. Calleth spelades, änglakören sjöng och jag var tillbaka på Circus i Stockholm, nästan längst fram tillsammans med Mia och Tilda och Mina/Sofia.
Det är tamejfan magi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar