Jag har tyckt redan från början att jag är gravt underbetald på jobbet. Mina tre års universitetsstudier och min erfarenhet av att jobba på tryckeri i Australien har liksom inte gett någon utdelning överhuvudtaget.
I veckan förhandlade facket färdigt om våra nya löner, enligt deras första förslag skulle jag få en mager 2,44% höjning och det trots att min chef inte gjorde annat än att prisa mina prestationer under vårt lönesamtal. Sedan fick vi dock ett mail av högsta hönset där han avslöjade att cheferna varit så nöjda med våra resultat det här året att de bestämt sig för att skjuta till extra pengar. I slutändan landade jag på över 5,3%, mer än en tusenlapp, vilket jag måste säga att jag är riktigt nöjd med. Men sen är det ju så att har man lågt från början så gör liksom inte 5,3% så jättestor skillnad. 30%x0 är ju fortfarande noll, även om det inte riktigt är så illa.
Dock gör ju det här lönelyftet, tillsammans med chefens lovord och hennes tro på mig, att det känns lite jobbigt att gå på den här intervjun. Otacksamt, liksom. Så ska man ju inte tänka såklart, men så tänker man ändå.
Men jag ser ändå fram emot intervjun, det ska bli roligt att se vad man eventuellt är värd för en annan arbetsgivare. Man vet ju aldrig, det kan ju vara värt en hel del att byta jobb.
Lite tänker jag att det är onödigt eftersom jag ändå inte vill bo kvar i den här stan så värst länge till, men som sagt, man vet ju aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar