Ibland snurrar bara livet på i rasande takt och det är ett under att man ens hänger med. Jag åker hem, jag träffar folk, jag tar ännu en sväng på sjukhuset för att träffa min älskade mormor, jag oroar mig inte för det är inte lönt. Jag äter tårta, jag äter kakor, jag simmar ibland men alldeles för sällan, jag tänker, jag funderar, jag söker jobb och jag hoppas. Hoppas på att livet ska fortsätta precis så bra det gör. Hoppas på förändring, på en flytt och en ny början. På att allt ska förbli som det är. Kraftigt ambivalent och kluven i varenda fråga jag kan komma på.
Tålamod har aldrig varit min starka sida och jag önskar att jag slapp vänta. På nåt.
Jag vet inte vem som läser, vet inte vem som saknar mina ord om de saknas. För de saknas ofta, jag vet det. Vet att det finns massor av rum för förbättring. Men jag vet inte om allt som händer platsar, om det är intressant för någon överhuvudtaget. Jag vet att Anna tycker det, men det kanske inte räcker.
Här är en bild för att fånga intresse:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar