Tankar från ett jobb

Nu har jag jobbat järnet i två dagar och det har varit både förjävligt och efter omständigheterna bra. Måndagen var helt fruktansvärd, ingenting var bra och gubben skrek och gormade och helt plötsligt klappade han till mig! Okej, inte hårt, för det kan han inte, men bara principen. Fan vad förbannad jag blev! Jag slog tillbaka. Gör det mig till en dålig människa? Jag hoppas att jag får sparken. Troligen inte. 14 arbetspass kvar nu. Var är min riddare på sin vita springare? Rädda mig från mitt liv i ondskans tjänst. Eller nåt sånt.

Min älskling ska flytta till Boden, vilket suger eller är bra, beroende på hur man ser det. Suger för att hon kanske ska kriga och ha sig, men är bra, för det är ju faktiskt närmare Umeå än Sthlm. Vi får se hur det artar sig helt enkelt.

Imorrn ska jag hämta ut mina glasögon, fast jag inte har några pengar. Alls. Men det löser sig nog. Och träffa kusin Hanna, första gången sedan hon kom hem från utomlandet. Tjo!

Någon skriker utanför fönstret, jag vet inte vem. En man i alla fall, på en våning i närheten. Troligtvis ovanför, jag får den känslan av någon anledning. Varför skriker han? De ordlösa ljuden låter plågade, som av en ändlös smärta. Som blev han konstant misshandlad av någon. Något? Jag äter min lunch och försöker stänga honom ute, vill hjälpa till, men samtidigt är jag rädd för vad hans skrik betyder. Vill inte se mer än jag orkar, veta mer än jag borde. Jag vill inte höra mer, inte veta av. För till vilken nytta kan jag egentligen vara? På vilket sätt kan jag hjälpa? Om alls. Jag vill så gärna, men oroas över att dras in i något där jag själv kan råka illa ut, hamna i skiten. Jag vill inte bli inblandad. Inte mitt problem.
Det är säkert ingenting. Han kanske hade ont i magen.