Ps...

Jag blir alldeles slut i själen efter den här filmen, helt matt. Jag förlorar förmågan att röra mig, glömmer bort hur man andas för bråkdelen av en sekund. Det är inte ens viktigt. Det är liksom... petitesser. Sekundärt. Jag behöver ingenting. Det är precis som det är, det är ett djupt andetag och en känsla begraven. Som att flyta, total viktlöshet. Det är tidlöst, som att fastna mellan två sekunder. Det är farligt att stanna men jag vill inte gå. Borde slita mig loss men allt jag önskar är att sitta fast.
Ändå samtidigt den där saknaden. Den hårda och obevekliga, så brutalt framkastad att jag tappar andan. Ett slag i magen som träffar rätt. En plåga som samtidigt är så oerhört skön, som lämnar ett tomrum att fylla, men som ikväll sitter precis där den ska. En variant av självdestruktivitet som lovar mer. Lovar en återkommande känsla. En dag ska allt det här bli ditt. Ett löfte om en framtid med dessa sekunder. Och så ont det gör.