00.53

Det går upp och ner, den här känslan i bröstkorgen. År efter år pendlar den, fram och tillbaka, den ger aldrig riktigt upp. Vilande, under långa perioder, men plötsligt finner jag mig själv längtande, saknande och fylld av förhoppningar. Gång på gång. Den har ingenting med den här platsen att göra, och jag kan inte påstå att den förändrar särskilt mycket. Den gör det lite svårare bara, men vid det här laget är jag så van att jag knappt lägger märke till det längre. Kanske nämner jag orden lite oftare, är lite mer uppmärksam. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli fri den totalt, ibland undrar jag om den kommer växa sig ännu starkare om jag låter den. Men tills vidare är den kopplad, under kontroll. Om än starkare än vanligt. Och ibland funderar jag på om du inte redan har sett det. För det borde inte vara så svårt. Inte för dig.