En svag bris

Allt det här å sido, så är det något som fladdrar omkring i bakhuvudet lite då och då. Något som har varit där innan, eller kanske aldrig slutat fladdra egentligen? Något som liksom alltid har varit en möjlighet. Det är åratal nu, sedan den första svaga brisen rörde om däruppe, många år med många händelser. Ett tag trodde jag att det skulle blåsa upp till storm, någonstans där omkring filtar och händer på händer och varma varsamma fingrar i mitt hår. Men det lade sig och jag vet inte varför. Var det vindstilla eller var det bara som jag intalade mig? Allt jag vet är att här, nu, miljoner mil bort, är det dig jag ser fram mot att träffa när jag kommer hem. Allra mest dig. Men jag tvekar till varför det är så, tvivlar på mig själv. Kanske visar fladdret bara på att du betyder mer än jag hade trott, att du är någon jag uppskattar mer nu än det var tänkt.
Det här är bara en bris, bara ett fladder. Det är kontrollerbart. Men jag minns tider då allt handlade om ett löfte att falla i utbyte mot ett löfte att fånga. Men vi har aldrig lovat varandra någonting.