Så är jag hemma igen. Hemma på res. Här har allting förändrats, i stort sett. Delvis mitt eget görande. Sarah har sovit i min säng medan jag varit borta, hon kommer nog inte flytta tillbaka till Unit 10. Vilket hon inte ska behöva, i Unit 2 finns det plats för alla. Vicki har sovit på soffan nere, vilket också är helt i sin ordning. Jag har saknat alla här nåt så enormt, det är liksom så mycket lättare att umgås med de som gått igenom samma sak. I Melbourne har jag bara försökt skjuta allt tänkande på framtiden, koncentrerat mig på att ha roligt. Det har funkat okej, jag har haft det himla bra. Kate tog hand om mig, och Melbourne Cup var himla mysigt...
Nu har jag en och en halv timme på mig att göra mig klar inför balen ikväll.
Det känns skönt att vara tillbaka, även om stämningen är fortsatt låg här. Jag behöver nog tänka en del.
Jag är dessutom extremt glad, förväntansfull och spänd på vad som kommer att hända de närmaste veckorna. Men jag har skuldkänslor för att jag ens funderar på att vara lycklig. Och jag är rädd för att jag gör avskedet så enormt mycket svårare. Jag är rädd för att jag inte vill ha något avsked. Jag är rädd för att i och med det här så finns det en rejäl chans att ni kommer få se bra mycket mindre av mig nästa höst... och framåt. Men vi får se. Vi tar en dag i taget. Nu ser vi fram emot ikväll, sedan ser vi fram emot fredag, och sedan ser vi fram emot tisdag. Det är mycket att se fram emot, och tur är väl det. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade det. En styrka, en klippa att hålla sig fast vid när det blåser upp till storm.
Och det pirrar i mig, som aldrig förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar