En strimma ljus

Det är underligt hur en enda dag kan förändra sättet man ser på de framtida dagarna. Hur det kan vara något som fattas, när man bara har haft det en enda dag. Det är att gå händelserna miltals i förväg, men förstå hur svårt det är att låta bli. Men tystnad gör mig tveksam, får mig att misströsta. Men samtidigt förstår jag. Det är för tidigt för ständig kontakt, för ständig saknad. Fast det är ju som det är. Jag önskar ändå att det vore imorgon och att mina förhoppningar, mina fantasier, slår in. Den som väntar på nåt gott...

Förövrigt är jag fortfarande lika förväntansfull, men om jag känner mig själv rätt så bäddar jag bara för en massa besvikelser. För sånt är livet.