Så självklart det var för mig, så lätt vi gled in i något vardagligt. Men hur jag önskade att Carly skulle avlägsna sig, ge mig en chans att komma närmare. Men till slut brydde jag mig inte längre, kunde inte hålla mig. Som att komma hem. Och när han gick, den omedelbara saknaden. Varför är det så? Hur kan man leva på det viset? Hur fungerar man som människa?
Jag vill berätta allt för er i klarspråk, men ännu känns ingenting hundraprocentigt. Men det borde inte vara alltför svårt att pussla ihop bitarna, så ni får syssla med det.
Imorgon är Dooge på väg hem, och det är helt min tid. Min.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar