Jag saknar dig

Den senaste tiden har varit dramatisk. Händelse på händelse som lämnat mig sömnlös, rört upp känslor, orsakat tårar och fått mig att spilla en överflödig mängd ord här på bloggen. Mycket av det jag skriver är sådant jag inte pratar om, inte med många. Men det är så otroligt mycket lättare att skriva det, allt bli ärligare när jag kan gömma mig bakom tangentbordet. Så därför vet ni, trogna läsare, nog mer om vad jag tänker än många andra, andra som jag kanske skulle kalla nära vänner.

De här månaderna har varit extremt jobbiga, med början med hela lägenhetsspektaklet, som aldrig verkar vilja ta slut. Och när jag tänker tillbaka på det och ser hur upprörd jag var, hur det raserade och förstörde så himla mycket, så kan jag inte förstå. För nu, i backspegeln, har det ju ingen betydelse. Visst, det är fortfarande upprörande, men i jämförelse med allt annat så är det ju bara en detalj, en tagg i ögonvrån som jag måste dra ut förr eller senare. Men jag gick från att oroa mig över vad jag skulle göra med lägenheten, till att bestämma mig för att strunta i det och bara vara lycklig. Och jag var lycklig på riktigt där en stund, så många lovande kvällar, förväntansfullt. Och sedan hela den här grejen med Will, som jag saknar honom. Hur jag aldrig kommer att kunna förstå, hur mycket jag önskar att jag skulle kunna spola tillbaka tiden, rädda honom från hans mörker. Ta honom i handen och än en gång tala om för honom att det löser sig. Att ingenting är värt att ge upp för. För hur fattar man det beslutet? Hur bestämmer man sig för att det är nog nu? Jag kan inte förstå det, inte ta in det i huvudet. Och överallt jag går ser jag saker som påminner mig om honom, platser vi besökte, bilder i huvudet, alla roliga stunder. Och även om det gör mig sorgsen, påminner mig om hur jävligt det är, så känns det bra att ha honom omkring mig. Det känns bra att vi inte glömmer, att vi minns hur underbart det är att leva, och att vi alla finns där för varandra när någon av oss behöver det. Wills självmord hände under en tid när jag trodde att jag kunde bli lycklig på riktigt, och när allt hände trodde jag att jag skulle känna att det var nödvändigt att skjuta upp min lycka. Tills det var passande, liksom. Och det kände jag väl, i viss mån. Men samtidigt var det ostoppbart, och det kändes så enormt mycket bättre att ha den där, inom räckhåll. Tröstandes. Och alla skuldkänslor jag har inför att nu inrikta mig på att vara riktigt lycklig finns fortfarande där, naggandes i bakhuvudet. För hur kan livet gå vidare när Will saknas? När någon som funnits där, som jag upplevt så mycket av äventyren här med, helt plötsligt är borta. Kommer aldrig mer igen. Men faktum är att det gör det, livet går vidare. Men med en ständig saknad i hjärtat, ett hål som aldrig hade funnits där om vi hade skiljts åt i slutet på det här året och åkt hem till våra respektive verkligheter. Och han var så nära. Så nära att få komma hem. Det går inte en dag utan att jag tänker på hur meningslöst det är. Så nu fyller jag hålen så gott jag kan, låter den här känslan som pockar på uppmärksamhet få ta plats, tillåter mig själv att vara lycklig. Och jag ser på framtiden på ett helt annat sätt nu, för allt det där jag var säker på för bara en månad sedan är nu blurrigt och svårt att se. Det finns fler möjligheter nu än det gjorde då. Och jag är livrädd.