Karlar... kan man någonsin förstå sig på dem? Antagligen inte, säger de som tror sig veta. Men Laura tror sig också veta, och om jag följer hennes råd så finns det egentligen inga problem. Jag gillar det scenariot, men jag vågar inte tro på det. Och jag tvivlar ständigt, men innan det hinner bli sådär enormt jobbigt så är han där, håret först in genom dörren, huvudet som försiktigt kollar läget, innan resten av kroppen får följa efter. Leendet och självklarheten. Och L upprepar att universum är underligt och att man aldrig vet vad som händer. Och hon har rätt. Som så ofta annars. Men det hindrar inte ordkaoset som liksom aldrig lugnar ner sig där innanför skalet. Det krävs en rejäl vårstädning, men efter vad jag har förstått så närmar det sig vinter därhemma. Vinter, vilket underligt begrepp. Vad är vinter?
Du säger åt mig att ta det som det kommer, men jag har aldrig fungerat så och jag gör det inte nu heller. Och vi kommer närmare den där punkten när vi måste fatta beslutet. Jag är livrädd för vad han kommer att säga, och jag är ganska säker på att han är livrädd för vad jag kommer säga också. Och i vår gemensamma rädsla håller vi orden för oss själva. Fast det fungerar ju inte i längden. Och det vet vi nog båda två.
2 kommentarer:
Äsch, ta med dig karln till Sverige. Han behöver äta lite gul snö som alla andra människor. Dessutom behöver du någon som lagar mat åt dig medan du når framgång med Opti. Karriären framför allt. Du har världens chans. Sumpa den för guds skull inte. Då kommer jag att jaga dig med barnvagnen till dödagar.
Förslaget ska läggas fram, men räkna inte med framgång. Opti är viktigt, men jag vill inte ha tillbaka den gamla ensamheten. Inte när det här är så himla bra.
Skicka en kommentar