December. Slutet.

Idag insåg jag plötsligt att trots 30 gradig värme och en vecka som mest har bestått av att slöa på stranden eller bredvid grillen i Jonos beach house så har det faktiskt blivit december. Första advent kom och gick och jag glömde helt bort att det var den tiden på året. Det är orealistiskt, att livet ser så olika ut i olika delar av världen. Hur jag kan ligga på en strand tillsammans med sju av de mest fantastiska människorna världen har lyckats uppbringa, hur jag kan hålla en man i handen en ljum kväll och se ut över havets oändlighet, filosofera över livet och bara finnas till. För om jag hade varit hemma nu, hemma på Flintvägen, så hade jag:
1. Varit tvungen att plugga till nåt som verkar vara väldigt jobbigt om man ser på klassens msn-status.
2. Varje dag klätt mig i tjocka vinterkläder och grova skor och hatat varje sekund jag hade behövt spendera utomhus.
3. Promenerat till jobbet minst en gång i veckan i sagda vinterkläder
4. Krupit ihop ensam i soffan med mina katter alla kvällar jag inte jobbat, druckit en kopp te och tagit en kaka. Eller fem.
5. Pratat med Anna på Skype och beklagat mig över hur sorgligt mitt liv var.
6. Längtat mig bort.

Men här... längtar jag mig bara hit. Ingen annanstans.
Men jag åker hem om en vecka.

Kody, Sarah, Vicki och Ross åker på torsdag. Laura på lördag. Jono imorgon. Carly flyttar på fredag. Så då är det jag. Och det känns som att det inte kommer att gå. Det är för många avsked. Hur kan man bara säga hejdå? Hur kan jag låta honom åka bara sådär?