End.

Jag känner att jag borde skriva. Något. Men tankar som aldrig blir till ord får tårkanalerna att svämma över, jag torkar ut, jag har inga tårar kvar. Ögon som blöder och hela min kropp värker, längtar, saknar. Jag visste att det skulle bli svårt, men aldrig hade jag väl anat... vad gav jag mig in i? Vad satte jag igång, den där soliga kapplöpningsdagen i ett magiskt Melbourne för ganska precis en månad sedan? "Vi visste hela tiden att det här skulle hända" Ja kanske, men jag har aldrig varit bra på att tänka realistiskt, alltid fantiserat om lösningar som egentligen kanske hör hemma i någon annan verklighet. Så faktum är att den här dagen på många sätt har krossat mig, slagit mig i bitar. Kvart över tio imorse, efter ett allt annat än angenäm natt, pannkaksfrukost och en miljard tårar, sa jag hej då till Kody. Och det var ett hej då med ett möjligt "vi ses" om ödet vill, som det brukar heta. Vi går vidare, vi trampar på. Och vill det sig så att vi träffas igen så tar vi det då. Som min ibland en aning för kloka vän E sa: hem och koncentrera sig på Opti.bones. Bli miljonär och sedan köpa ett strandhus här. Det blir lagom det.
Men idag spelar inget av det där någon roll. Idag får jag ångestattacker när jag ser fönstret till hans tomma rum. Idag sitter jag på en fullsatt pub och äter lunch med flickorna för sista gången och gråter. För idag slår verkligheten till med full kraft. Idag kan jag inte undvika faktum längre. Idag tar tiden slut. Och det finns inte tillräckligt med choklad i hela världen som kan laga det här. Ge mig av er kärlek för min har tagit slut.

Ikväll hämtar jag upp Kate på tågstationen. Det är underligt hur hon alltid lyckats pricka in de allra sämsta dagarna.
Nu ska jag tupplura. Paus.