Så det tog slut. Eller något annat började. Eller hur man nu ska se det. Hemma är jag iaf. Snön ligger som ett vitt täcke över allting, döljer världen, försöker kanske göra den mjukare. Jag landade på Arlanda i ett disigt vintermörker, klev ur planet och kände hur kylan genast tog ett fast grepp om mig. Mötte upp min fina familj, och Anna, som så sött åkt för att möta mig, plus Sarahs mamma som var där för att hämta hennes dator som jag tagit med mig.
Vi gick ut, satte oss i bilen. Körde norrut. Jag somnade. Varje gång jag vaknade till var snötäcket djupare, luften kallare. Vi stannade och åt lunch på Dragon Gate. Snön yrde. Jag stapplade förvirrat omkring i mina gympaskor. Fick snö i ögonen. Tänkte på tisdag kväll, då jag och Carly gick ut till fältet bakom res och hade en fotosession, de böljande gröna fälten och den sakta sjunkande solen, de varma färgerna. Kontrasterna. Och allt jag kunde tänka var: "när kan jag åka tillbaka?" Hur länge måste jag stanna innan det är okej att åka igen? Och jag vet, jag borde ge det lite tid, tid för mig att acklimatisera mig igen. Men... jag vill ärligt talat inte. Jag vill åka nu. Jag ville åka sekunden jag kom tillbaka. Men jag har lovat att stanna ett år, i alla fall. Eller ett halvår, om det visar sig att mina planer krashar. Men ett år är så himla lång tid! Ett halvår kan jag stå ut med, det känns görbart. Men ett år! Vem vet hur livet ser ut om ett år.
Nu ska jag åka till Ida och klaga över livet.
Jag hatar snön. Hur fungerar man i snö?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar