Jag har insett en sak. Lite efterblivet kan tyckas, men ändå, självrannsakan tar tid! Jag tycker så fruktansvärt SYND om mig själv! Det är nog därför jag inte kan skaka av mig känslan av totalt mörker, därför jag inte ens orkar ljuga när folk frågar hur det står till, som man brukar göra. Men jag har ju alltid skytt självömkan som pesten, vad har hänt? Varför kan jag inte samla ihop mig och gå vidare som alltid annars? Jag önskar att det fungerade med att ta mig själv i kragen och säga till mig själv på skarpen. Men det gör det inte.
Men så jävla synd om mig är det ju inte. Det kunde ha varit värre!
Men så jävla synd om mig är det ju inte. Det kunde ha varit värre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar