Håll näsan över ytan

Jag tar på mig alla extrapass som jobbet kastar åt mig för kanske om jag jobbar tills jag stupar så finns det någon slags lättnad. Något sätt att släppa tankarna. Problemet är att mitt jobb är alldeles för bra, det finns för mycket tid att göra ingenting. Så det blir precis som att vara hemma, ingenting som hindrar tankarna, ingenting som gör någonting lättare. Och om det inte tänks så diskuteras det. S planterar nya tankar i mitt huvud, sådana som gör bäst i att hålla sig därifrån. För henne är allt så självklart, så utopiskt. Hon tänker väl att jag förtjänar det, min söta lilla S. Vill bara det som är bäst. Men jag behöver inte mer kaos.
Så jag jobbar, så mycket som jag får. Undviker att hantera det där som är jobbigt, ignorerar allt prat om poliser och lägenheten och advokater för jag orkar inte. Fastän jag borde. Konverserar med saknaden, erkänner mina svagheter, ber honom finnas där, ber om ett löfte han inte kan ge. Och faller lite till när verkligheten jag redan visste om presenteras för mig som en mur av betong som jag inte kan se över. Tröstas marginellt av en försäkran om att vissa saker inte ändrats.
Jag slås ner av realismen, krossas av ord som låter hårda men som bara är logiska.
Och hoppet finns kvar, det var viktigt att förstå, men i förberedande syfte bör jag tänka lågt. Eller hur det nu var.

Idag börjar jag halv två istället för fyra, jobbar till lördag klockan 9. Sedan något att fylla min lördag, ge mig något, någon. Sova kanske. Jag är så trött. Sedan jobb söndag till måndag. 09-08.
Sedan skola. Skola blir nog bra. Tidskrävande.

Du säger igenting som svar men dina ögon är så tydliga ändå
och allt som ingen annan hör ska jag försöka få dig att förstå
för alltihop dit där tanken alltid far blir bara tungt för båda två
du tittar upp och du skrattar till
som ett "va fan är det här"
för båda vet att ingen vill
skapa bekymmer och besvär
för allt man vill är att skratta en gång till och bara säga som det är