Och en känsla som håller sig kvar

Trasig. Jag känner mig trasig. Men vad väntade jag mig? Ett löfte? En säkerhet? Har jag inte lärt mig någonting?
Men hur är det tänkt att det här ska fungera? Allt jag ville var att få lite klarhet. Något mindre luddigt.
En sådan gigantisk konversation, och så lite positiva utkomster, eller inga alls. Men på något sätt skönt att få lufta mina farhågor, även om jag inte fick höra det jag ville höra. Så nu vet jag... egentligen ingenting mer än jag visste innan. Lite mindre hoppfylld. Lite mer stressad. Lite djupare. Berg- och dalbanan lurade fram mig till ett stup och ännu ser jag inget slut. Lite svårare.
Och ändå ingen skillnad.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort

Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.