Jag gav upp det där med att vara vag. Jag är ärlig. Brutalt ärlig ibland. För ärlig för mitt eget bästa kanske. Men här orkar jag inte tassa på tå. Orkar inte spela det där spelet. Jag har sagt allt det jag känner förutom en enda detalj. Ord som skrämmer mig halvt till döds. Kanske inte att säga dem, för det känns självklart i mitt huvud att det är så det är. Men det är rädslan att få ett: "Hey, listen..." tillbaka. Eller ännu värre, tystnad. Så jag sitter tyst och tar emot de benflisor du kastar åt mig. Försöker skicka vad jag känner med tankekraft så att du förstår utan att jag behövde säga något, så att det är du som yttrar orden först. Behöver den bekräftelsen för att känna mig säker på något igen. Men om jag skulle gissa så skulle jag säga att du är precis lika rädd som jag. Kanske ännu mer. Så jag släpper på spärrarna här på bloggen, orkar inte längre bry mig om vem som läser. Spelar det någon roll? Inte för att det hjälper. Ingenting förändras. Jag är forfarande för feg. Feg och livrädd. Så förbannat jävla rädd.
2 kommentarer:
Om du inte vore rädd så vore det inte på riktigt. Det kan jag lova.
Du är så söt. Jag blir nykär av att läsa.
Jag känner igen mig så väldigt mycket. Så rädd. Så dumt. Du skriver helt fantastiskt!
Svar: Varsågod! Och som du säger, jag har fått himla mycket uppskattning de senaste dagarna. Helt fantastiskt är det, jag kan inte riktigt förstå. Alls. Att någon tycker om det jag skriver. Men fint är det, väldigt fint. Tack!
Skicka en kommentar