Jag var ensam bland tusentals andra, som att glömma bort att finnas för en stund. Glömma bort att man måste andas för att existera. Jag visste att jag inte var ensam på riktigt, att jag när som helst kunde vrida huvudet lite till höger och knacka henne på axeln lite lätt så skulle världen svämma tillbaka in över mina murar. Men jag frös fast i min ensamhet och förlorade fotfästet i de ord som nog aldrig var tänkta till mig, men som blev precis det som fick mig att gå vilse i de få sekunderna det tog att uttala dem. Och jag vill förklara, men det går inte. Jag vill att du ska förstå ändå. Men hur skulle du kunna, när jag inte ens kan det själv?
Så jag satt där, i den värsta av ensamheter, och jag grät. Sakta och stillsamt, utan att försöka hejda mig. Och återigen är jag där. "Om jag ger dig det här, kan du förstå då?" Men det fungerar aldrig så. Du hör inte det jag hör. Du hör knappt det jag säger.
Så mycket jag inte förstår. Så mycket jag vill säga men som jag inte kan formulera. Så jag hamnar någonstans mittimellan och varken du eller jag förstår.
"Is that how much you like me, or is it not even close?"
Så jag satt där, i den värsta av ensamheter, och jag grät. Sakta och stillsamt, utan att försöka hejda mig. Och återigen är jag där. "Om jag ger dig det här, kan du förstå då?" Men det fungerar aldrig så. Du hör inte det jag hör. Du hör knappt det jag säger.
Så mycket jag inte förstår. Så mycket jag vill säga men som jag inte kan formulera. Så jag hamnar någonstans mittimellan och varken du eller jag förstår.
"Is that how much you like me, or is it not even close?"
1 kommentar:
Jag har bara läst första inlägget och jag älskar redan din blogg. Du skriver fantastiskt!
Svar: Åh, jag tror så säkert på att du kommer få prova, nej, kommer att få vara hon. Det bara måste finnas någon där ute som vill älska och bli älskad så.
Och himla fint att du hamnade här, det är så skönt att känna igen sig ibland.
Skicka en kommentar