Idag insåg jag en sak. Jag har förfallit. Allt jag har i mig går åt till det mest essentiella. Äta. Sova. Sakna. Jag går till skolan och jag gör det jag ska. Ibland kommer jag till och med med idéer. När jag kommer ihåg det tömmer jag kattlådan, och när katterna säger till får de mat. Jag tar in posten, men jag öppnar den bara när det ser viktigt ut. Reklamen kommer aldrig längre än till hatthyllan. Jag är underligt kluven mellan att vilja skynda mig hem efter skolan för att sitta och stirra på ingenting, fastän jag vet att tiden inte är rätt på dygnet och det inte finns nåt för mig hemma, och mellan att till varje pris undvika att åka hem. Letar efter något att fylla dygnet med, något som kräver minsta möjliga ansträngning.
Hittar inte rätt.
Hittar inte rätt.
1 kommentar:
Förfall är något man sakta vänjer sig vid. Jag ställer alla räkningar i en hög vid vattenkokaren och slänger resten av posten. Kataloger och reklam går direkt i soporna och kommer inte ens innanför dörren. Jag börjar få allt svårare att hålla mig kvar i den verkliga världen, blicken glider undan och jag glömmer att svara på det folk frågar. Jag tänker mycket, och ofta går tankarna runt i cirklar. Men man överlever. Det måste man. Man kan till och med må bra. Skratta. Periodvis.
Skicka en kommentar