Ledsnade på datorn, den skavde bara i ögonen på mig ikväll. Dök på DVD-hyllan som att den vore min sista livlina. Visste inte vad jag ville ha förrns jag greppade den. Chocolat. Naturligtvis.
Jag hade glömt.
Men den påminner mig.
Ett rytmiskt dunkande någonstans i maggropen som talar om för mig att det här kan jag allt om, på det här ämnet är jag ofrivillig expert. En känsla som inte går att förneka och jag sitter där, med hjärtat mittimellan två personer som vet att något är oundvikligt. En sorg som inte kommer att släppa, för den är trots sin oundviklighet självvald, på något sätt. Men det sliter en i bitar, det där att man sitter fast mellan hur det borde vara och hur det är. Konstant dragen åt båda håll, det ena verkligheten och det andra sagovärlden. Och jag känner sorgen, återupplevd och precis lika smärtsam som då, fastän det bara är en film. Fastän det är på låtsas. Och fastän det löser sig till slut. Det gör ändå ont. Och det känns ändå som att det inte går att sitta ihop längre. Som att man borde ha fallit i bitar för länge sen. Hur kommer det sig att allting runtomkring liksom fortsätter att snurra, när man själv står stilla och inte vet vart man ska gå? När man har fullt sjå med att sopa ihop smulorna innan man på något sätt kan börja vandra igen.
Jag handlade på ren instinkt, på vad varenda fiber i min kropp sa var rätt. Jag tror fortfarande att det är rätt, men jag tvivlar mer och mer på att jag kan hålla ihop så länge. Det verkar vara omöjligt.
Så ge mig ett alternativ.
Jag hade glömt.
Men den påminner mig.
Ett rytmiskt dunkande någonstans i maggropen som talar om för mig att det här kan jag allt om, på det här ämnet är jag ofrivillig expert. En känsla som inte går att förneka och jag sitter där, med hjärtat mittimellan två personer som vet att något är oundvikligt. En sorg som inte kommer att släppa, för den är trots sin oundviklighet självvald, på något sätt. Men det sliter en i bitar, det där att man sitter fast mellan hur det borde vara och hur det är. Konstant dragen åt båda håll, det ena verkligheten och det andra sagovärlden. Och jag känner sorgen, återupplevd och precis lika smärtsam som då, fastän det bara är en film. Fastän det är på låtsas. Och fastän det löser sig till slut. Det gör ändå ont. Och det känns ändå som att det inte går att sitta ihop längre. Som att man borde ha fallit i bitar för länge sen. Hur kommer det sig att allting runtomkring liksom fortsätter att snurra, när man själv står stilla och inte vet vart man ska gå? När man har fullt sjå med att sopa ihop smulorna innan man på något sätt kan börja vandra igen.
Jag handlade på ren instinkt, på vad varenda fiber i min kropp sa var rätt. Jag tror fortfarande att det är rätt, men jag tvivlar mer och mer på att jag kan hålla ihop så länge. Det verkar vara omöjligt.
Så ge mig ett alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar