Oh this life I chose

Anna säger återigen att jag uppdaterar dåligt. Jag vet. Men vad tusan ska jag säga? Överlag är humöret relativt bra, jag jobbar och planerar Melbournebesök över påsk och umgås med K och det rullar liksom på. Men samtidigt grubblar jag. Varje ledig stund spenderar jag med att med ljus och lykta leta efter lösningen. Jag googlar, besöker immigrationskontoret, diskuterar och researchar. Och det slutar alltid med att jag stänger ner, lite mer nedslagen än innan. Ännu ett spår som inte ledde någon vart. Jag pendlar mellan att bara acceptera hur saker och ting utvecklar sig, och att vägra ge upp innan varje millimeter av information är utredd och övervägd.
Men jag måste säga att det ser mörkt ut. En del av mig börjar inse att jag kanske faktiskt inte har något annat val än att hoppa av tåget. Men det gör så ont att det ska falla på en sån här grej. Efter allt vi har gått igenom, alla långa månader där jag bara väntade på en andra chans. Jag kanske aldrig borde ha åkt. Kanske gjorde jag det bara värre.

Vi har vuxit så mycket tillsammans, och jag önskar att vi hade möjlighet att fortsätta växa. Jag vet inte var det kommer att leda, jag vet inte om det är han som är Han. Men delar av mig tror det, och jag önskar att jag fick tid till att upptäcka vad vi är i lugn och ro.
Det enda jag vet just nu är att det inte kommer att bli en repris på förra gången. Det går helt enkelt inte.