söndag, februari 21

Nederlag

Jag har dragit mig från att erkänna ännu ett misslyckande. Funderat på andra lösningar så jag åtminstone kan presentera en backup-plan. Men det står still, jag var så säker. Jag står handfallen. Jag sa det redan när det kom upp som lösningen på alla mina problem. Man vet aldrig. Bli aldrig bekväm.
Jag har skjutit tankarna framför mig, låtit mig tro att det löser sig ändå. Men gör det verkligen det? Löser det sig? Hur?

Min chef sa att om han skulle sponsra mig skulle han kräva ett femårigt åtagande och en jäkla massa arbete. Han sa att i så fall skulle han starta upp en designavdelning och förvänta sig att jag skulle bringa in kunder åt honom. Jag skulle alltså jobba på provision och åka runt och sälja mina designtjänster till potentiella företag. Det låter som världens utmaning och skulle säkert kunna vara jättekul. Men jag är ingen försäljare, och jag kan inte lova fem år till ett arbete som inte är vad jag vill göra i ett land jag älskar men i all ärlighets namn bara stannar i på grund av en karl. Det kan jag bara inte. Däremot är jag säker på att jag vill stanna. Inte med en fiber i min kropp kan jag se mig själv åka hem och inte få vara med K igen.
Så nu vet jag inte vad planen är.

Hjälp mig?

2 kommentarer:

Caroline sa...

Åh... fem år... det är väldigt lång tid! Då måste jag ju komma ner nån gång och hälsa på!! Får börja spara nu till flygresan... =D

Wolf Otto sa...

Vilka konstiga krav han kom med helt plötsligt, både när det gäller arbete och tidsgräns. Men det kanske är "no pain no gain" som gäller, men ändå, fem år? Vad skulle hända ifall du under dessa fem år hittar ett fräsigare jobb? De kan ju knappast tvinga dig till en uppsägningstid på fem år?

Fast har vi inte redan konstaterat att alternativet egentligen inte är ett alternativ? Det viktigaste att komma ihåg är att företagarens intressen ALDRIG egentligen ligger i ditt intresse, men företagaren strävar efter att få dig att tro det (läs din eventuella sponsring) (Marx).