Egentligen hade jag velat skriva det har inlagget pa en dator med ordentliga bokstaver... men man kan inte fa allt.
Det ar en konstig kansla. Att sitta har, i det har rummet, med utsikt over den plats som for precis ett ar sedan var den plats pa jorden jag helst av allt ville fly fran, men samtidigt den plats dar jag kande att jag behovde vara. For ett ar sedan satt jag ett par hundra meter bort med alla andra som bor har. Vi slussades ihop en en enorm klunga, bjods pa pizza och dricka fastan ingen ville ata. Dar var vuxna, folk att "ta hand om" oss, kuratorer och rektorer och annat folk som gjorde sitt basta for att trosta, men som inte kunde saga ratt saker oavsett hur manga ars traning de fatt. Det fanns ingenting som hjalpte, och jag minns hur jag tankte att jag onskade att han kunde halla om mig. Trosta mig. Och hur skyldig jag kande mig eftersom jag hade mage att onska mig nagot overhuvudtaget. Nu har jag det jag ville ha da. Jag har en underbar manniska som talar om for mig att det kommer att bli okej och som haller om mig nar jag kanner mig nere. Men det forandrar anda inte det faktum att for ett ar sedan forlorade varlden en av sina finaste manniskor. Och jag saknar honom ofta.
Idag har jag Carly och Jemma lagt lite blommor pa hans trad, pratat lite minnen och pa nagot satt tagit oss igenom mestadelen av dagen. Ikvall ar det Halloweenfest i pojkens hus och jag ska forsoka stappla mig igenom kvallen med ett leende pa lapparna, aven fast det just nu kanns som att jag helst bara vill kura ihop mig till en boll och stanna dar jag ar. Men Will ar vard en fest, sa ikvall ska jag ha roligt for hans skull.
Men ikvall tanker jag lite extra pa de manniskor jag tycker om. Det innebar att jag tanker pa er. Jag hoppas att ni har det bra.
