Det löser sig

Det börjar bli ett populärt talesätt, men det går inte så bra för mitt lag nu. Det är lite kaka på kaka av saker att ta itu med och senast det var så här var för ganska precis ett år sedan och då höll jag nästan på att gå under av allt jag var tvungen att besluta om och alla motgångar jag fick ta emot. Ni minns. Skillnaden mellan nu och då är att jag i grunden var hemskt deprimerad vilket jag inte är nu. Jag är glad för att jag är här, jag är glad för att jag vågade, för att jag ändå har lyckats relativt bra. Min chef sa att han tyckte att det var ganska imponerande, inom några månader hade jag jobb, bil och boende och hade börjat nosa på sponsring. Det är inte så dåligt!
Så jag är glad. Det är nog därför det faktum att jag blåser kriskassan avsedd för eventuell akut hemflygning på att betala advokaten inte gör mig mer upprörd än att jag känner en knut av oro i maggropen. Det kan jag hantera.
Det jag däremot stressar lite mer över är de svårigheter jag kommer ha med att få ihop till ett besök hemma i Augusti. Kan ni inte komma hit istället allihopa??